du borde veta att jag dör när du ler

Det skulle aldrig funka, även om vi försökte. Jag blickar tillbaka, ser dig och mig. Vi hade det så bra men du var tvungen att gå. Du var tvungen att lämna mig. Du gjorde allt, jag kände mig värdefull. Du var allt. Den jag levde på. Försökte tänka på annat men lyckades aldrig. Jag har haft andra, men aldrig någon som dig. Du var speciell. Du var något så otroligt betydelsefullt. Du var min prins. För att sluta tänka på dig, måste jag radera alla minnen. Men de är minnen jag för alltid vill ha kvar hos mig. Kan du förstå? Det har gått mer än ett år nu. Jag har inte sett dig på mer än ett år. Jag har inte fått känna din närhet på mer än ett år. Innan jag träffade dig, trodde jag inte på kärlek. När du kom till i mitt liv, förändrades allt. Du var min, men bara för en stund. När du lämnade mig. Förstördes allt. Jag var depp i ett år. Ville bara vrida tillbaka tiden och låtit bli att träffa dig. För då hade jag aldrig känt såhär. Helt jävla sjukt vad jag älskar dig. Flera gånger försökt förtränga alla minnen, slutat tänka på dig. Försökt hitta någon som kan få mig känna som du gjorde. Men har inte lyckats. För det finns verkligen ingen som dig. Förlåt. Men jag faller tillbaka hela tiden. Även fast jag inte vill. Kommer du ihåg mig? Tänker du någonsin på mig?... Kommer du någonsin tillbaka?.....